Sara Alfredsson

From Jumbo Planes to Studies of Space

Från jetplan till studier av rum
SaraAlfredsson1

The Continuing Studies of Space | Installation / Sculpture | 2012

SaraAlfredsson2

The Continuing Studies of Space | Installation / Sculpture | 2012

SaraAlfredsson3

The Continuing Studies of Space | Installation / Sculpture | 2012

SaraAlfredsson6

The Continuing Studies of Space | Installation / Sculpture | 2012

SaraAlfredsson7

The Continuing Studies of Space | Installation / Sculpture | 2012

The three present forms of an exhibition.

In 2012 I, Swedish artist Sara Alfredsson, created a text-based artwork entitled “Eternal Intro”, an artwork that in its form/layout is inspired by screenplay manuscripts that describe harsh wildernesses and escape. It was with this work that my interest in the desert and its mental and physical components started to take form.

This is a text based on discussions between Roland Spolander, Prefect at Umeå Academy of Fine Arts; Per Nilsson, Philosopher at Umeå Academy of Fine Arts; and myself, artist Sara Alfredsson, that took place during my exhibition Well... As Mr. Stevens said “its fine building jumbo planes” in January 2012. This text was written in February 2012.

The discussion treated topics such as: the viewers, the significance of space, body, sound, picture and temperature; the significance of the horizontal graphite line and the difference between the horizontal and the vertical as forms of expression; the expansion of the space and the reduction of the exhibition, and the three present forms and their hierarchy, the exterior, the interior and the “objects”; the overall experience, snow blindness, the work as representation, our non-representative as reconstruction, our re-make?

It is one of those white days in northern Sweden, Umeå is soon to be embedded in two new decimeters of snow and the heavy snowfall lies as a lid over the town as I approach the gallery; kick the snow off my Dr. Martens on the outer wall, and when the buzzing sound from the heating fan hits my ears I step inside. When you enter the space, you have a decision to make: to follow the low horizontal line to the right into the larger space which at first glance appears to be empty, or go to the left into the smaller space where the line appears higher, and is accompanied by a brown and black wall-mounted textile and a photocopy of a desert landscape with a mountain in the background. I walk into the larger space and turn off the heating fan, pull out the thick black cord and with a click, the lid of the plug snaps shut, the sound-picture of the space is now right; it’s close to complete silence.

Between architecture, wall, floor, ceiling/sky, object, body, sound and smell there is nothing. The space is almost completely conquered by the void, a vibrating shape in the center that is in a state of constant change due to the bodies that move through it. You’re in a room with white walls and grey floor. Your body is your carpenter’s ruler that you measure and feel with, smell and hear with. Your eyes take in your surroundings, but they capture the image upside down, it’s your brain that turns it right side up. It’s the light that reflects from objects and runs through the eye that handles the color code that the brain then translates into the objects’ color. In “reality” it might just be a constant grey.

A reduced representation of a horizon runs through the whole space, drawn with a graphite pencil. In the closed off space of walls, floor, ceiling and door the line divides the room into a lower and an upper part, giving the space a high sky. It opens up and expands the void.

As you follow the line into the smaller room with the black and brown textile and you turn to the opposite wall and see the photocopy, you stand on Kelso Sand Dunes, Mojave Desert Preserve, California, USA, with a desert landscape between you and the mountain.

I’m alone, sitting in the cold sand, cold light moving air and heat from the sun; warm and cold at the same time. I look out from the sand dune, a valley between two mountains, the lower one in red and orange and the higher slightly to my left in brown and grey. When the winds and sand hit this mountain, the sand rises up high into the sky, is forced backwards in a loop and returns to the ground to create this dune.

It feels like I’m in a vacuum, I walked into the void, with only my own breath and movements creating the soundtrack. I try to understand the landscape, understand the distances, the shapes. I watch the small strong bone-white bushes in the valley below, like skeletons fighting the drought, and the colors that are constantly changing in the setting sun.

- Journal notes, December 2012, Sara Alfredsson

With the heating fan turned off the temperature steadily drops in the room behind you. A textile with 17 black and brown stripes sewn together hangs like a flag nailed to the wall, sagging in the middle, bending the straight lines of the landscape. An always-changing landscape, an always-changing void.

The three present forms of an exhibition are the exterior: in this case a white winter landscape; the interior: white walls, grey floor, ceiling and the void; the “objects”: a pencil line, the textile and the photocopy. We expect something new every time we walk into an exhibition space, even if it’s the same space over and over again. The space is a void; a no mans land. It is neutral and therefore more open to change. Maybe that’s why the Land Art artists were drawn to the desert in the first place, that’s properly also why I am. In the west we have an image of the desert and its pioneers as a testing ground for civilization. You don’t go to the desert to stay, you go there planning to leave. You burn your last money in a desert valley as Christopher McCandless (Emil Hirsch) does in the screenplay Into the Wild (Sean Penn, 2007). You’re there for a reason - you might not even want to go there - maybe you had to cross it because there is something more important on the other side.

De tre närvarande formerna för en utställning.

Under 2012, skapade jag, Sara Alfredsson, svensk konstnär, ett textbaserat konstverk med titeln ”Eternal Intro”. Konstverkets form/layout är inspirerad av filmmanus som beskriver ogästvänliga vildmarker och flykter. Det var i och med detta verk som mitt intresse för öknen och dess mentala och fysiska komponenter började ta form.

Detta är en text baserad på diskussioner mellan Roland Spolander, prefekt vid Umeå konsthögskolan; Per Nilsson, filosof vid Umeå konsthögskolan, och jag, konstnären Sara Alfredsson. Diskussionen ägde rum i samband med min utställning Well... As Mr. Stevens said “its fine building jumbo planes” i januari 2012. Denna text skrevs i februari 2012.

Diskussionen behandlade ämnen såsom: betraktaren, betydelsen av rumsligheter, kroppen, ljud, bild och temperatur; betydelsen av horisontella grafitlinjer och skillnaden mellan det horisontella och det vertikala som uttryck; en utvidgning av rummet och minskningen av utställningen, och de tre nuvarande formerna och deras hierarki, den yttre, den inre och “objekten”; den samlade erfarenheten, snöblindhet, konstverket som representation, vårt icke-representativ som rekonstruktion, vår re-make?

Det är en av de där vita dagarna i norra Sverige. Umeå kommer snart att bäddas in i två decimeter nysnö och det kraftiga annalkande snöfallet ligger som ett lock över staden när jag närmar mig galleriet; jag sparkar bort snön från mina Dr Martens på ytterväggen, och när det surrande ljudet från värmefläkten når mina öron stiger jag in. När du går in i rummet, får du ta ett beslut: att antingen följa den låga horisontella linjen till höger in det större rummet som vid första anblick tycks vara tomt, eller gå till vänster in i det mindre utrymmet där linjen på väggen är högre, och åtföljs av en brun och svart vägg-textil och en fotokopia av ett ökenlandskap med ett berg i bakgrunden. Jag går in till det större rummet och stänger av värmefläkten, drar ut den tjocka svarta sladden och med ett klickljud stängs locket på kontakten. Nu är ljudbilden av utrymmet korrekt, det är nära till fullständig tystnad.

Mellan arkitektur, vägg, golv, tak/himmel, objekt, kropp, ljud och lukt finns ingenting. Utrymmet har nästan helt erövrats av tomrummet, en vibrerande form i mitten som är i ständig förändring på grund av kropparna som rör sig genom den. Du är i ett rum med vita väggar och grå golv. Din kropp är din måttstock som du använder för att mäta och känna, lukta och höra med. Dina ögon tar in dina omgivningar, men de fångar bilden upp och ner, det är din hjärna som vänder allt rätt sida upp. Det är ljuset som reflekteras från föremålen och går genom ögat som hanterar den färgkod som hjärnan sedan översätter till föremålens färger. I “verkligheten” kan det lika gärna vara en konstant grå.

En förenklad representation av en horisont går genom hela rummet, ritat med en blyertspenna. I det stängda rummet bestående av väggar, golv, tak och dörr delar blyertslinjen rummet i en nedre och en övre del, vilket ger rummet ett högt himmelvalv. Det öppnar upp och expanderar tomrummet.

När du följer linjen in i det mindre rummet med den svarta och bruna textilen och vänder dig till den motsatta väggen och ser fotokopian, står du på Kelso Sand Dunes, Mojave Desert preserve, Kalifornien, USA, med ett ökenlandskap mellan dig och berget.

Jag är ensam, sittandes i den kalla sanden. Kallt ljus flyttar luften och värmen bort från solen; varmt och kallt på samma gång. Jag tittar ut från min plats på sanddynen, en dal mellan två berg, den nedre i rött och orange och den högre något till vänster om mig i brunt och grått. När vindarna och sanden träffar berget reser sig sanden högt upp i himlen. Den tvingas sedan bakåt i en slinga och återvänder till marken och skapar denna sanddyna.

Det känns som jag är i ett vakuum. Jag gick in i tomrummet med bara mina egna andetag och rörelser som soundtrack. Jag försöker förstå landskapet, förstå avstånden, formerna. Jag betraktar de små starka benvita buskar i dalen nedanför, som skelett som slåss mot torkan och färgerna som ständigt förändras med solnedgången.

- Journalanteckningar, december 2012, Sara Alfredsson

Med värmefläkten avstängd sjunker temperaturen stadigt i rummet bakom dig. En textil med 17 svarta och bruna hopsydda ränder hänger på väggen som en flagga. Fastspikad på väggen, den säckar ihop i mitten och landskapets raka linjer böjs. Ett ständigt föränderligt landskap, ett ständigt föränderligt tomrum.

De tre nuvarande formerna av en utställning är det yttre: i detta fall ett vitt vinterlandskap, den inre: vita väggar, grå golv, tak och tomrummet, «föremålen»: ett blyertsstreck, textilen och fotokopian. Vi förväntar oss något nytt varje gång vi går in i ett utställningsrum, även om det är samma utrymme om och om igen. Utrymmet är ett tomrum, ett ingenmansland. Det är neutralt och därför mer öppen för förändringar. Kanske det är därför som Land Art konstnärerna drogs till öknen i första början, det är väl därför jag dras till den. I västvärlden har vi en bild av öknen och dess pionjärer som en civilisationens experimentverkstad. Du går inte till öknen för att stanna där, du går dit med planer för att lämna den. Du bränner dina sista pengar i en dal i öknen som Christopher McCandless (Emil Hirsch) gör i filmmanuset Into the Wild (Sean Penn, 2007). Du är där av en anledning - du kanske inte ens vill gå dit - kanske är du tvungen att korsa öknen eftersom det finns något viktigare på den andra sidan.

Biography

Sara Alfredsson is currently based in Umeå. She received her Bachelor’s (2010) and Master’s of Fine Arts Degrees (2012) from Umeå Academy of Fine Arts. Alfredsson has, among others, exhibited her work at Kurant, Tromsö, Norway; Projektraum Bethanien, Berlin, Germany; and had a solo show at Gallery Verkligheten, Umeå Sweden.

Sara Alfredsson bor och verkar för närvarande i Umeå. Hon tog sin Kandidat- (2010) och Magisterexamen (2012) i Fri Konst från Umeå Konsthögskola. Alfredsson har, bland annat, ställt ut på Kurant, Tromsö, Norge; Projektraum Bethanien, Berlin, Tyskland, och en separatutställning på Galleri Verkligheten, Umeå.