Roland Spolander

Fragment t.o.m.

(1) Even fragments can emerge as complete forms. But the opposite perspective is also possible: that which is complete can also be seen as a fragment. The work of art emerges and remains in time longer than the artist. Gestures linger in the room. They commence a journey towards our great common archive, and at last, submit themselves to the library’s demands for a comprehensible ordering of physical gestures.

(3) The show is over, says someone in the audience, and leans back in satisfied repose. The passion and desire that have borne up the gestures in the life lived on the stage have finally been spent. The joy felt in not having to struggle in order to come close to a sense of freedom is almost limitless. Yet again, the artist leaves the audience and starts to work on bringing forth new gestures that can have a life on the stage—because the stage is reality. Not the mirror image of reality, not the reproduction of the gesture, but the gesture that reproduces itself. Is this gesture a fragment of a movement, a detail extracted from some larger whole? And is the artist, then, that greater whole?

(5) The human being is that theatrical life form that moves between the stages of drama and reality. These stages are not always so easy to distinguish from one another. They like to converse, to maintain a dialogue. Sometimes in order to conceal, and at other times, to reveal. That which is in front of or behind the stage curtain is a matter of equal importance or indifference. Everything still has to be taken from the top. From the right hand side of the aphorism. The physical side, the one that is alert to all kinds of sensations and excitements.

(8) Experience gives the actor courage to again and again tread the stage: To construct the accidents of the game as fragmented intentions, gestures, and meanings that have developed over a long period of time.

(13) And so we come to the play itself. The play that I am in this very moment both trying to recall and act out in the same moment as I write it down. An impossibility; so why then have I given myself this unfeasible task? Because I remember that all tasks are at their very root impossible, and that one never gets any further than the actual attempt. That is probably just the way it is.

(21) And the task to organise the archive (archives always appear after the fact, when everything is over), even that is impossible as the attempts to organise will be made both on the stage and in the sidelines. Both the organising and the attempts to achieve it maintain a dialogue between themselves, that dialogue which renders both tasks impossible. If one is to even see them as tasks, or simply as a theatrical life form.

(34) To be able to think of oneself is an ability reserved for theatrical life forms. Are humans the only theatrical life forms? I can hear myself saying this more as a statement than as a question.

(55) The drama lies beyond the bounds of observation, it is so deeply and inseparably sunken into human experience.

(89) The artwork as object can be perceived as being separate from experience, but in the very moment that the artwork makes its appearance upon the stage, in the theatrical world, experience swings back into play again. As if the two had always been inseparable.

(1) Till och med fragment kan framträda som hela gestalter. Men också det omvända perspektivet är möjligt: att vad som helt är framträder som fragment. Konstverket framträder över tid längre än konstnären. Gesten stannar kvar i rummet. Påbörjar resan in mot vårt stora gemensamma arkiv, för att slutligen underordna sig bibliotekets anspråk på förståelig ordning av fysiska gester.

(3) Föreställningen är över säger någon i publiken och lutar sig förnöjt tillbaka. Passionen och lidelsen som burit gesterna under livet på scenen har äntligen dränerats. Glädjen att slippa kampen för att känna närvaron av frihet är närmast gränslös. Konstnären lämnar återigen publiken och påbörjar arbetet med att föda andra gester som lever just på scenen – därför att scenen är verkligheten. Inte verklighetens spegelbild, inte den reproducerade gesten, utan den reproducerande. Är då denna gest ett fragment av en rörelse, en detalj skalad ur något helt och är då detta hela konstnären självt?

(5) Människan är en skådespelande livsform som rör sig mellan teaterns och realitetens scener. Scener som inte alltid är så lätta att skilja åt. De vill gärna samtala med varandra. Upprätthålla dialogen. Ibland för att dölja men också för synliggöra. Vad som är framför eller bakom ridån är lika viktigt eller likgiltigt. Allt måste ändå tas om från början. Från aforismens högra sida. Den fysiska sidan, den som är vaksam inför alla slags kittlingar.

(8) Erfarenheten ger skådespelaren mod att åter och återigen ställa sig på scenen. Bygga spelets tillfälligheter som fragmenterade avsikter, gester och meningar som växt fram under mycket lång tid.

(13) Så kommer vi då till själva pjäsen. Den pjäs jag i detta ögonblick söker minnas och dessutom spela samtidigt som jag skriver den. Ett omöjligt uppdrag så varför ger jag mig då in i detta omöjliga uppdrag. För att jag minns att alla uppdrag i grunden är omöjliga, att man aldrig når längre än till själva försöket. Så är det förmodligen.

(21) Och att uppdraget att organisera arkivet – arkiv uppträder alltid efteråt, när allt är över – även det är omöjligt eftersom försöken kommer att pågå samtidigt både i, på och vid sidan av scenen. Såväl organiserandet som försöken upprätthåller dialogen mellan sig, den dialog som omöjliggör båda uppdragen. Om man nu skall se det uppdrag. Eller bara helt enkelt som en skådespelande livsform.

(34) Att själv tänka sig själv är förbehållet skådespelande livsformer. Är då människan den enda skådespelande livsformen. Mera ett påstående än en fråga kan jag höra mig tänka.

(55) Skådespelet ligger utanför betraktandet, det är djupt insjunket och odelbart med erfarenheten.

(89) Konstverk som objekt kan betraktas som skiljt från erfarenheten, men i det ögonblick konstverket träder in på scenen, in i den skådespelande världen, så pendlar erfarenheten tillbaka igen. Som hade de alltid varit oskiljaktiga.

Biography