Aileen Burns & Johan Lundh

Twenty Twelve (as we know it) — INTRODUCTION

“It’s the End of the World as We Know It,” sang R.E.M. on the radio and TV in the mid-1980’s. Released a couple of years before the fall of the Iron Curtain and collapse of the U.S.S.R., it was a tumultuous time in world history. However, this end-of-days anthem does allow for some optimism as the words, “and I Feel Fine,” close the chorus. With 2012 running across the tops of our calendars, and thoughts of the Mayan end of days on our minds, we are again facing complex upheaval around us from the rise of right-wing populism in Europe and constant fluctuations in the financial markets world-wide, to the revolutionary spirit that has changed the social and political landscape of the Arab states and beyond.

Even Umeå Academy of Fine Arts has been touched by a tide of change with the standardization of educational practices now taking hold in the European Union. This, the last year with free tuition for students from outside of the EU, marks an end for a progressive and internationalist Swedish educational policy. The multiplicity of perspectives and languages present in Twenty Twelve (as we know it), offer some sense of what is at risk of disappearing when tuitions are introduced. For this year’s graduating Master of Fine Arts class, this is their last opportunity to share with us as a group, what 2012 has meant for them and it marks the beginning of their professional careers. 2012 will see many ends and even more new beginnings. December 21st won’t be the end of the world, as a misinterpretation of the Mayan calendar, have led some of us to us believe. We will likely have to wait for another five billion years, when our sun will begin to die, eventually ending in a supernova.

In our very earliest conversations with the Master Candidates at the Academy of Fine Arts in the Autumn of 2011, a set of concerns emerged and have conditioned each step in the progress towards their final exhibition at Bildmuseet in May of 2012: Our shared resistance to the idea of a last or final exhibition, the need to emphasize diversity in the face of the on-going streamlining of education, propelled by the EU-bolstered Bologna Process, aiming at reforming educational institutions across Europe so that they all meet a the comparable standard. However, as mentioned above, it also means that a country like Sweden, who has offered free education to citizens of all countries, is forced to start charging fees to non-EU citizens as of last Autumn.

The idea of the last exhibition, the final page in a two-year educational saga, is both a dismal and unrealistic characterization of place that this year’s graduating class finds themselves in. This show is the beginning of something else; the movement out of the protected space of the art school and into a realm of practicing artists, grant writing, residencies, and many more exhibitions. When we began to consider the coming exhibition as a starting point, “the first show,” rather than the summation of two years of education, reflection, and development, it became clear that we needed to talk about every aspect of our project using a language and methodology that reflected our desire to resist finality, or an end of days mentality. After all, the brand new Artistic Campus opens this year, with its new architecture, design and art school and museum, which has given the city of Umeå a new confidence.

The catalogue for Twenty Twelve (as we know it) is a project in and of itself, which developed on the road to an exhibition over the course of nearly seven months. The interviews and conversations contained within its pages are glimpses into a process by which the works on view in the graduate exhibition came into being but give no definitive interpretations of those works, nor do they summarize the practices of the artists. The incomplete stories being told give readers some direction and insight but in every case, the outcomes are uncertain, and still in front of the artists in question.

The multiples collected in the second section of the catalogue occupy a different temporality than the conversations and the accompanying images. They are not written or visual reproductions but works in their own right, which will continue to circulate independently of the publication long after the show has closed. For some, this might be the last show but for most if not all, this is the beginning of a life as artists. Some will stay in touch, and others drift apart, like the multiples in the catalogue. For a moment, though, we all formed a temporary community, which connects historical trajectories with the present and the yet-to-come realities. This is twenty twelve, as we know it now.

‘It’s the End of the World as We Know It’, sjöng R.E.M. på radion on TV i mitten av 1980-talet. Låten släpptes några år före järnridåns fall och Sovjetunionens kollaps, och fick nytt liv i samband med sammanbrottet. Det var en tumultartad tid där undergångsscenarier och optimism blandades om vartannat. R.E.M.s sång kanaliserar det sena 80-talets skräckblandade optimism med en refrängen som avslutas med orden ‘and I Feel Fine’. När det nu står 2012 i våra kalendar står vi återigen inför komplexa utmaningar och betydande hot, understrukna av att den Mayanska tideräkningen påstås gå mot sitt slut, som den populistiska högerns alarmerande tillväxt, kraften folkiga upproren med sitt ursprung i Arabvärlden eller det ständigt krisande kapitalistiska systemet är tecken på en värld stadd i förändringar.

Genom de standardiseringar av utbildningsväsendet som den Europeiska Unionen nu implementerar kommer Konsthögskolan i Umeå inte att bli vad den har varit. 2012 kommer att bli det sista året då studenter utanför EU kan studera avgiftsfritt i Sverige. En era av progressiv utbildningspolitik går därmed i graven. Den mångfalden av perspektiv och språk som Twenty Twelve (as we know it) representerar en pluralism som riskerar nu att gå förlorad. För detta års Magisterstudenter i Fri Konst, utgör det här en sista möjlighet att dela med sig något som en grupp; vad de senaste två åren har betytt för dem och hur nästa steg i deras konstnärskap kommer att se ut. Under 2012 kommer de uppleva många avslut och ännu fler avstamp. Världen kommer inte att gå under den 21:a december, som en feltolkning av den Mayanska kalendern har fått vissa att tro. Vi kommer troligen att få vänta ytterligare 5 miljarder år, då solen påbörjar sin långdragna agoni, slutandes in en supernova.

I våra allra första samtal med Magisterstudenterna under hösten 2011, utkristalliserade sig en rad frågeställningar som har format varje steg mot slututställningen på Bildmuseet i maj: vårt motstånd mot idén om en sista istället för en första utställning och viljan att understryka mångfalden av bakgrunder mot strömlinjeformning av utbildningar, framtivingad av Bolognaprocess vars syfte är att standardisera all höge utbildning i EU. Resultatet är att ekonomiska resurser kommer att styra vilka som kommer att utbildas i Sverige i högre grad än tidigare.

Föreställningen om en examensutställning, ett sista kapitel summerande ett mångårigt studium, är både missvisande och orealistiskt situation som alla avgångselever befinner sig i. Vi tänker oss istället att den är början på något nytt; en nödvändig rörelse från konsthögskolans relativa trygghet till en expansiva sfären av praktiserande konstnärer. När vi började tänka på utställningen på Bildmuseet som ‘en första utställning‘ istället för en sammanfattning av två års studier, blev det tydlig att vi måste försöka motstå varje frestelse till konklusioner eller, för den delen, domedagstänkande. När allt kommer omkring öppnar det nya konstnärliga campuset i år, vars nya arkitektur-, design- och konsthögskolor samt museum, gett staden Umeå förnyad framtidstro.

Katalogen är inte en nyckel till Twenty Twelve (as we know it) utan ett dokument som vi tillsammans har utvecklat under nästan sju månaders tid. Intervjuerna och samtalen är glimtar ifrån studenternas arbetsprocess under det gångna året. Texterna har ingen ambition att sammanfatta eller ge några uttömmande svar. Dessa ofullständiga berättelser är menade att ge läsaren en inblick som lockar till ännu flera frågor, vilka enbart kan besvaras genom att inleda en dialog men konstnären ifråga.

Multiplarna samlade i katalogens andra del är avsedda att inta en annan tidsrymd än samtalen och bilderna. De utgör inte först och främst skrivna eller visuella reproduktioner av utan verk i sin egen rätt, vilka förhoppningsvis kommer att fortsätta att cirkulera oberoende av katalogen, lång efter det att utställningen är över. För vissa kommer detta vara sista gången de ser varandra, andra kommer att vara vänner för livet. Likt multiplarna i boken kommer de flesta av oss att sakta men säkert att glida isär, men för ett ögonblick formade vi en tillfällig gemenskap, som kopplade historiska skeenden med samtiden och ännu inte realiserade verkligheter. Det här är tjugohundratolv, som vi har lärt känna det.

Biography

Aileen Burns is a curator and writer, dividing her between Berlin, Derry, and Toronto. She is Co-Director of the CCA Derry~Londonderry.

Johan Lundh is a curator, writer and translator, dividing his time between Berlin, Derry, and Stockholm. He is Co-Director of the CCA Derry~Londonderry.